Stygimoloch

Kapitel • Lär känna dinosaurien

Översikt

Stygimoloch var en liten, tvåbent växtätare med ett av de mest iögonfallande huvudena bland alla dinosaurier. Skallen bar en förhållandevis smal, upphöjd benkupol, och bakåt från nackkanten sköt en krans av grova benhorn – de längsta upp till omkring 15 centimeter. Kring nosen satt dessutom rader av mindre knölar och taggar. Kroppen var kompakt med korta armar, en styv, vågrätt buren svans och långa, kraftiga bakben. Djuret gick alltid med kroppen i vågrätt läge och svansen fritt ovanför marken, aldrig släpande. Huden är inte känd från fossil, men hos släktingar i gruppen ornithischier finns spår av både fjällig hud och enkla trådliknande strukturer, så en helt fjällklädd rekonstruktion är den försiktigaste tolkningen. De långa bakbenen och den korta, muskulösa bålen tyder på att Stygimoloch var en snabb och vig löpare som kunde spurta undan från rovdjur i öppen terräng. Länge trodde man att pachycephalosaurier rammade varandra pannan mot pannan som bighornfår, men datortomografi och mikroskopiska studier av benvävnaden pekar snarare på att de stötte mot varandras flanker eller använde huvudet i tryckande dueller. Hornkransen var förmodligen framför allt en visuell signal: ett sätt att visa art, ålder och status för andra individer på håll. Läkta skador på skallar från nära släktingar visar ändå att huvudet faktiskt användes i kroppskontakt. Tänderna var små och bladformade med sågtandade kanter, väl lämpade för att bita av mjuka blad, frukter, fröskal och unga skott. Framtill i käken satt vassare, spetsigare tänder, vilket har fått en del forskare att föreslå att djuret också åt insekter och annan animalisk föda när tillfälle gavs. Med en höjd på ungefär en meter vid höften betade Stygimoloch nära marken, i undervegetation längs floder och i skogsbryn. Stygimoloch spinifer beskrevs 1983 av Peter Galton och Hans-Dieter Sues utifrån skallmaterial från Hell Creek-formationen i Montana, USA. Namnet betyder ungefär "den hornförsedda demonen från floden Styx" och anspelar dels på Hell Creek ("Helvetesbäcken"), dels på Moloch. Sedan 2009 har flera forskare, bland dem Jack Horner och Mark Goodwin, argumenterat för att Stygimoloch inte är ett eget släkte utan ett ungdjur av Pachycephalosaurus wyomingensis, där hornen krympte och kupolen växte med åldern. Andra menar att skillnaderna är för stora för att bara vara åldersförändringar. Frågan är fortfarande omdiskuterad, och du kan möta djuret både som eget släkte och som en tonårsversion av Pachycephalosaurus i olika böcker och museer.

Kapitel • Var den levde

Livsmiljö

Stygimoloch levde under slutet av kritaperioden, i maastrichtien för ungefär 68–66 miljoner år sedan, i det som i dag är västra Nordamerika. Fossilen kommer främst från Hell Creek-formationen i Montana och South Dakota, Lance-formationen i Wyoming och Ferris-formationen i Wyoming. Landskapet var ett varmt, fuktigt kustnära låglandsområde med breda flodslätter, meandrande floder, sumpiga partier och skogar av barrträd, tempeltrasslar, palmliknande växter och tidiga blomväxter. Här delade Stygimoloch miljö med Triceratops, Edmontosaurus, Ankylosaurus, Thescelosaurus och Tyrannosaurus rex. Undervegetationen längs vattendragen gav både föda och skydd åt ett litet, snabbfotat djur som detta.

Kapitel • Så levde den

Beteende och ekologi

Visste du att …

Kapitel • Släktträdet

Taxonomi