Supersaurus

Kapitel • Lär känna dinosaurien

Översikt

Supersaurus var en diplodocid sauropod och en av de allra längsta landlevande djur som vetenskapen känner till. Kroppsbyggnaden följde samma grundmall som hos den nära släktingen Diplodocus: en extremt lång hals, en tunnformad men förvånansvärt smal bål, fyra pelarlika ben och en mycket lång, avsmalnande svans som utgjorde nästan halva kroppslängden. Det som skiljer ut Supersaurus är den rena storleken. Enskilda halskotor mäter över en meter, och det skulderblad som först grävdes fram är omkring 2,4 meter långt. Kotorna var genomborrade av stora luftfyllda hålrum, vilket gjorde skelettet lättare än man skulle kunna tro av dimensionerna. Djuret gick alltid på alla fyra, med halsen och svansen hållna ungefär vågrätt – inte med svansen släpande i marken, vilket äldre bilder ofta visade. Hur Supersaurus levde måste tolkas utifrån bättre kända släktingar och från spårfossil. Sauropodspår från Morrisonformationen visar att djur av samma art ofta rörde sig i samma riktning, vilket tyder på att de kunde vandra i grupp, åtminstone under delar av året. Den långa halsen fungerade troligen som en räckvidd i horisontell riktning, så att djuret kunde beta av stora ytor utan att flytta sin väldiga kropp. Tillväxten var snabb: benens tillväxtlinjer hos stora sauropoder pekar på att de nådde nästan full storlek på ett par decennier och sedan kunde leva vidare i många årtionden. Med sin vuxna storlek hade Supersaurus knappast några fiender, men ungdjur var sannolikt utsatta för rovdjur som Allosaurus och Torvosaurus. Supersaurus var växtätare. Diplodocider hade smala, stiftliknande tänder samlade främst i främre delen av munnen – perfekta för att kamma av barr, kvistspetsar, kottfjäll och ormbunkar men värdelösa för att tugga. Maten svaldes därför nästan hel och bröts ner i en enorm mage- och tarmkanal med hjälp av mikroorganismer. En vuxen individ behövde troligen flera hundra kilo växtmaterial per dag, och betade sannolikt både lågt bland ormbunkar och cykadéer och högre upp i barrträdens grenverk. De första benen hittades 1972 i Dry Mesa Quarry i Colorado av samlarna Vivian och Eddie Jones, och arten beskrevs 1985 av James A. Jensen, som gav den artnamnet vivianae efter Vivian Jones. Från samma stenbrott namngav Jensen även Ultrasauros och Dystylosaurus; Dystylosaurus betraktas i dag av de flesta forskare som samma djur som Supersaurus. Ett mer komplett exemplar med smeknamnet "Jimbo" (WDC DMJ-021) grävdes fram i Wyoming och har hjälpt forskare att uppskatta kroppsproportionerna. Någon skalle har aldrig hittats, så huvudet rekonstrueras utifrån Diplodocus och Barosaurus. År 2022 presenterade Brian Curtice och kollegor nya beräkningar som gör Supersaurus till en stark kandidat till titeln som längsta dinosaurie, med uppskattningar kring 39–42 meter – men siffrorna bygger på ofullständigt material och diskuteras fortfarande.

Kapitel • Var den levde

Livsmiljö

Supersaurus levde under senjura, ungefär 155–145 miljoner år sedan, i det landskap som i dag bevaras som Morrisonformationen i västra Nordamerika. Det var ett vidsträckt slättland med breda flodkanaler, säsongsvisa översvämningsplan och gallerskogar av barrträd längs vattendragen, omgivet av öppnare marker med ormbunkar, fräkenväxter och cykadéer. Klimatet var varmt med en tydlig torrperiod, vilket gjorde att flodstränderna blev viktiga betesmarker. Fossil är kända från Dry Mesa Quarry i Colorado och från lokaler i Wyoming, där det mer kompletta exemplaret "“Jimbo"” grävdes fram. Möjliga fynd i Portugal har diskuterats, men de portugisiska benen förs oftast till det närstående släktet Dinheirosaurus.

Kapitel • Så levde den

Beteende och ekologi

Visste du att …

Kapitel • Släktträdet

Taxonomi