Magnapaulia

Kapitel • Lär känna dinosaurien

Översikt

Magnapaulia laticaudus var en av de allra största hadrosaurierna, alltså en av de så kallade anknäbbsdinosaurierna. Kroppen var massiv och tunglastad, med kraftiga bakben, kortare men fullt bärkraftiga framben och ett brett, platt näbbparti längst fram på skallen. Bakom näbben satt ett tandbatteri med hundratals tätt packade tänder som malde växtmaterial. Artnamnet laticaudus, 'bredsvansad', syftar på det mest iögonfallande draget: de ovanligt höga tornutskotten och de djupt nedhängande kotbågarna under svanskotorna gav svansen en påfallande hög och plattad profil, som en levande köl. Skallen är bara ofullständigt känd, men de bevarade delarna visar att Magnapaulia hörde till lambeosaurinerna, den grupp av hadrosaurier som bar ihåliga huvudkammar med långa näshålsgångar inuti. Som alla hadrosaurider kunde Magnapaulia växla mellan att gå på alla fyra och att resa sig på bakbenen. Fyrbent gång var troligen normaltillståndet för ett djur i den här viktklassen, medan tvåbent förflyttning kunde användas vid snabbare rörelse eller när djuret sträckte sig efter högre grenar. Svansen hölls vågrätt som en motvikt och släpade aldrig i marken; förbenade senor längs ryggen och svansen stagade upp ryggraden som armeringsjärn. De ihåliga kammarna hos lambeosauriner tolkas i dag främst som resonanslådor för läten och som visuella signaler, vilket talar för ett socialt djur med ett rikt kommunikationsregister. Födan bestod av växter: barrträdskvistar, ormbunkar, kottepalmer och de blomväxter som blev allt vanligare under yngre krita. Tandbatterierna slets ständigt ned och ersattes hela livet, och käkarnas speciella ledning gjorde att överkäkens sidor kunde vika ut något vid varje tugga, vilket gav en malande rörelse. Ett så stort djur måste ha bearbetat enorma mängder växtmassa varje dag och kan därmed ha påverkat vegetationen i sina livsmiljöer starkt. Fossilen hittades under 1960- och 1970-talen i El Gallo-formationen på Baja California i Mexiko, i samlingsarbeten som leddes av William J. Morris. Morris beskrev materialet 1981 som en ny art av Lambeosaurus, L. laticaudus. År 2012 visade Albert Prieto-Márquez och medarbetare i en detaljerad omprövning att djuret förtjänade ett eget släktnamn, Magnapaulia, till ära för Paul G. Haaga Jr., en långvarig stödjare av naturhistorisk forskning i Los Angeles. Bland fynden finns också hudavtryck med små polygonala fjäll, vilket ger en ovanligt direkt inblick i hur djurets yta såg ut.

Kapitel • Var den levde

Livsmiljö

Magnapaulia levde för omkring 74–72 miljoner år sedan, under yngre campanian i slutet av kritaperioden. Alla säkra fynd kommer från El Gallo-formationen i delstaten Baja California i nordvästra Mexiko, avlagringar som bildades på en kustnära slättlandskap med floddeltan, flodkanaler, översvämningsslätter och sumpiga partier nära den dåtida kustlinjen mot Stilla havet. Klimatet var varmt och fuktigt med tydlig säsongsvariation, och vegetationen bestod av barrträd, ormbunkar, kottepalmer och alltmer utbredda blomväxter. Området låg då på den västra sidan av kontinentaldelen Laramidia.

Kapitel • Så levde den

Beteende och ekologi

Visste du att …

Kapitel • Släktträdet

Taxonomi