Deinonychus

Kapitel • Lär känna dinosaurien

Översikt

Deinonychus var en smäckert byggd rovdinosaurie på ungefär tre till tre och en halv meters längd, varav en stor del utgjordes av den styva, senförstärkta svansen. Djuret vägde troligen mellan 60 och 100 kilo och nådde knappt en meter i höfthöjd – ungefär som en stor varg, men med helt andra proportioner. Skallen var relativt lång med kraftiga, bakåtböjda och sågtandade tänder, ögonen satt framåtriktade och gav ett brett överlappande synfält, och armarna var långa med tre klobeväpnade fingrar. Mest känd är den kraftigt förstorade, skärformade klon på andra tån, som mätte omkring 12 centimeter längs ytterkurvan och bars uppfälld från marken när djuret gick. Handleden hade en halvmåneformad karpalbenskiva som lät handen vikas inåt på precis samma sätt som hos dagens fåglar, och med all sannolikhet var kroppen täckt av fjädrar – nära släktingar som Velociraptor och Microraptor har bevarade fjädrar och fästpunkter för vingpennor på underarmen. Deinonychus var ett aktivt, snabbt och rörligt djur. Den styva svansen fungerade som balansstång vid snabba riktningsändringar, och benbyggnaden tyder på att den kunde springa i uppskattningsvis 30–40 kilometer i timmen i korta ryck. Forskare har länge diskuterat hur den stora tåklon användes. Den äldre bilden av ett svepande snitt genom bytets buk har till stor del ersatts av hypotesen om "raptor prey restraint": rovdjuret hoppade upp på ett mindre byte, höll fast det med klorna och flaxade med de fjäderklädda armarna för att hålla balansen medan det började äta. Klon fungerade alltså mer som en klätterhake och ett grepphjälpmedel än som en slaktkniv. Födan bestod av andra ryggradsdjur. Flera fyndplatser innehåller tänder från Deinonychus tillsammans med skelett av den betydligt större växtätaren Tenontosaurus, vilket tidigt tolkades som bevis för samordnad flockjakt. Nyare studier av tandkemi och av tänder från ungdjur pekar snarare mot att ungar och vuxna åt olika föda och att djuren samlades kring kadaver utan att jaga i organiserad flock, ungefär som moderna komodovaraner. Sannolikt tog Deinonychus mest småvuxna byten som ödlor, tidiga däggdjur, unga växtätare och kanske ägg. De första benen grävdes ut av Barnum Brown redan 1931 i Montana, men de beskrevs aldrig ordentligt. Först 1964 hittade John Ostrom nytt material i Cloverlyformationen, och 1969 gav han arten namnet Deinonychus antirrhopus – "fruktansvärd klo" och "motvägande", en syftning på hur svansen balanserade kroppen. Ostroms insikt att detta var ett snabbt, varmblodigt och fågellikt rovdjur startade den vetenskapliga omvälvning som brukar kallas dinosauriernas renässans och lade grunden för dagens uppfattning att fåglarna är levande dinosaurier.

Kapitel • Var den levde

Livsmiljö

Deinonychus levde under tidig krita, ungefär för 115–108 miljoner år sedan (aptian–albian), i det som i dag är västra och centrala Nordamerika. Fossil är kända från Cloverlyformationen i Montana och Wyoming, Antlersformationen i Oklahoma och Texas samt från Arundelformationen i Maryland. Landskapet var ett varmt, fuktigt låglandsområde med slingrande floder, säsongsvis översvämmade flodslätter, våtmarker och skogar av barrträd, ormbunkar och cykadéer – de första blomväxterna hade just börjat sprida sig. Här delade Deinonychus miljö med växtätaren Tenontosaurus, den pansrade Sauropelta, sauropoden Sauroposeidon och stora rovdjur som Acrocanthosaurus.

Kapitel • Familjeliv

Fortplantning

Kapitel • Så levde den

Beteende och ekologi

Visste du att …

Kapitel • Släktträdet

Taxonomi