Polacanthus

Kapitel • Lär känna dinosaurien

Översikt

Polacanthus foxii var en pansrad, fyrbent växtätare som blev omkring fyra till fem meter lång och vägde uppskattningsvis mellan 900 kilo och två ton. Kroppen var bred och lågt byggd, med kraftiga ben, korta fötter och en rygg som bar två rader av höga, kölade taggar över nacken och främre delen av kroppen. Över höfterna satt en sammanhängande benplatta – en så kallad sakralsköld – där små benknölar smält samman till ett enda skyddande täcke. Längs svansen löpte rader av flata, bladlika plattor. Till skillnad från de asiatiska ankylosauriderna hade Polacanthus ingen klubba på svansspetsen; försvaret byggde helt på pansar och taggar. Som alla ankylosaurier rörde sig Polacanthus med rak, horisontell rygg och svansen buren fritt över marken, aldrig släpande. Den var ingen snabblöpare, men den låga tyngdpunkten och det tunga pansaret gjorde den svår att välta och svår att bita sig igenom. Troligen räckte det att stå still och låta rovdjuret – på Isle of Wight bland andra Neovenator och Eotyrannus – möta en vägg av taggar. Skallen är dåligt känd hos Polacanthus, men släktingar visar att ankylosaurier hade god luktförmåga och långa, slingrande näshålor som kan ha använts för att kyla luften och kanske för att låta. Dieten bestod av lågväxande växtlighet: ormbunkar, fräken, kottepalmer och de tidiga blomväxter som just börjat sprida sig under krita. Munnen satt lågt, tänderna var små och bladformade och lämpade sig för att klippa av mjuka växtdelar snarare än att tugga hårt ved. Bred buk och stora tarmar tyder på att jäsningen av växtmaterialet skedde långsamt inuti kroppen, ungefär som hos dagens stora växtätande reptiler och däggdjur. Det första fyndet gjordes 1865 vid Barnes High på södra Isle of Wight i England av prästen och amatörpalaeontologen William Fox, som samlade fossil vid sidan av sina församlingsplikter. Artnamnet foxii hedrar honom. Materialet beskrevs vetenskapligt av Richard Owen och senare av J. W. Hulke under 1880-talet. Holotypen saknar tyvärr skalle, vilket har gjort släktskapet omtvistat: Polacanthus placeras i dag oftast bland nodosauriderna eller i en egen grupp, polacanthinerna, nära basen av ankylosaurierna. Flera senare fynd från Wessexformationen har fyllt i luckorna, men skallen är fortfarande bara fragmentariskt känd.

Kapitel • Var den levde

Livsmiljö

Polacanthus levde för omkring 130–125 miljoner år sedan, under den tidiga kritaperioden (barrem), i det som i dag är södra England. Fossilen kommer främst från Wessexformationen på Isle of Wight, med enstaka material även från Vectisformationen och möjligen fastlandets motsvarande lager. Landskapet var en varm, säsongsmässigt torr flodslätt med slingrande floder, översvämningsplan, laguner och skogar av barrträd, kottepalmer och trädormbunkar. Bevarade kollager visar att skogsbränder var vanliga, och många fossil hamnade i lera efter översvämningar.

Kapitel • Så levde den

Beteende och ekologi

Visste du att …

Kapitel • Släktträdet

Taxonomi